Före alla andra och mod, det verkar ligga i hans dna. Inte uttalat men det är de återkommande dragen i hans berättelse. Dotcom-resa, uppkopplade system, omstarter och att gå all-in. Men bakom allt det där finns något annat.
För det är något som det inte går att sätta fingret på med Patrik Lindergren. Han är en varm öppen person med ett pedantiskt rent skrivbord. En erfaren och respekterad entreprenör med barnslig entusiasm. Dammluckorna öppnas direkt, det är som att för många spår trängs i strömmen av tankar. Det går snabbt. Allt börjar i 2000-talets dotcom-värld. Patrik Lindergren är ingenjör på Ericsson men hoppar av tillsammans med andra och startar ipUnplugged.
”Jag är ju både en hård och en mjuk kille. Som systemarkitekt målar du med de stora penseldragen. Sedan får du bryta ner det. Okej, vi behöver bygga en hårdvaruburk här, en mjukvara som kör på den och ett system som pratar med den burken. Jag har alltid jobbat med uppkopplade system. Jag brukar skoja och säga att jag jobbat med IoT i över 20 år, men då hette det inte det.”
ipUnplugged gör smarta mobila VPN-lösningar för hemmakontor. Han är med och bygger världens första Diameter-server, som idag är nyckeln i 4G- och 5G-näten. De går från 10 grundare till 65 anställda på ett år och etablerar kontor i Japan och USA.
Måste bränna pengarna snabbt
Patrik Lindergren börjar programmera när han är sex år gammal. Han älskar teknik – bygger och uppfinner sig genom livet och utbildar sig så småningom till ingenjör.
Tillbaka till dotcom-eran, det är hysteriskt. Bolagens framgång mäts i burn rate. För ipUnplugged är det viktigaste att växa, anställa och öppna nya kontor, kantigt uttryckt, att bränna pengar snabbt. Det är spännande men strategin skaver på ingenjören och pengarna tar slut var sjätte månad. I takt med stressen växer tanken på att sälja bolaget. Men investerarna vill annat och Patrik Lindergren lämnar 2004.
Det blir fler stickspår, kronologin hoppar. Han skrattar och ursäktar sig, vet att han pratar mycket och snabbt. Den korta versionen är att Patrik Lindergren tar anställning som teknisk chef på norska Data Respons och lyckas bygga upp ett lönsamt lokalkontor i Linköping mitt under finanskrisen.
”Jag kör ju det här som ett bolag i praktiken, fast jag är anställd. Jag vill nog pröva mina egna vingar igen. Det handlar inte om pengarna, det har det aldrig gjort. Jag gillar att bygga upp saker. Kreativiteten. Och sanningen är nog att jag gillar att ha med fingrarna i det mesta. Resultatet är viktigt, att få respons på det jag gör och förändra någonting. Det måste hända saker.”
När värdet av hans resultat kommer upp på bordet skär det sig. Han har inget fuck off-kapital, ingen back up-plan, ändå är det dags igen. Ctrl alt delete, Patrik Lindergren startar om.
Kodar i hemlighet
Han vill bort från konsultandet, betalt per timme och debiteringsgrad. Nu vill han brinna, vara hårdvarunära och starta produktbolag. Det är 2009, en av idéerna känns mer spännande än de andra – elbilsladdning. Han kan inte svara på varför men utifrån blir mönstret tydligt. Dels är han först, igen, det rullar knappt en enda ren elbil på Sveriges vägar än. Dels gör hans bakgrund att han ser något som ingen annan ser.
”Jag förstod direkt att det handlar om uppkopplade enheter. Laddaren måste vara smart, du behöver kunna övervaka den, kunna ta betalt för elen. Ganska tidigt såg jag att det kommer bli problem med elnätet, att få elen att räcka till. Då insåg jag att det är samma som jag gjort innan, samma matematik.”
Istället för att anpassa datapaket i ett begränsat fibernät handlar det om att anpassa laddningen för att få elektronerna i ett begränsat elnät att räcka till. Ett system som inte överbelastar nätet, som pratar med de andra inkopplade bilarna som behöver laddas och med fastigheten, och sedan fördelar elen i både tid och effekt med hänsyn till behov. Systemet ska veta när elen är billigast och vem som ska betala för laddningen. Det normala 2009 är att bara sätta stickkontakten i väggen och hålla tummarna.
Han berättar om idén för två kollegor på DataRespons. De går igång direkt. Trion sätter ihop en PowerPoint och börjar pitcha. De kodar i hemlighet, parallellt med jobbet, på kvällar och helger.
”Min pappa är plåtslagare. Jag åker ut en kväll till honom på verkstan och så svetsar vi ihop ett skal till laddaren. Sen åker jag till en lackfirma och sprejar den grön. Jag köpte hem komponenter och kort från Kina så byggde vi en fungerande mockup med modem och allting.”
Ett smart skåp bland dumma
Det är september 2009, fredag. Patrik Lindergren och en kollega, som också har ett stort ansvar på DataRespons, går in till högsta chefen tillsammans. Han minns chefen som likblek några minuter senare, de har sagt upp sig. Den tredje kollegan gjorde samma sak en tid innan. Det enda startkapitalet de har är lite semesterersättning. En möjlig konkurrent är multinationella jättekoncernen ABB. Trion uppfattas som smått galna när de pitchar. Chargestorm är fött.
En och en halv timme in i samtalet pratar Patrik Lindergren fortfarande så fort att orden nästan inte hinner uttalas. Men det märks att han bromsar sig ibland, medvetet. Han förstår att hans snabbhet kan misstas för oeftertänksamhet om han inte håller tillbaka och väntar in.
De finansierar allt själva genom att hålla utbildningar i annat och gigga som konsulter. 2010 åker de till Almedalen och den första utomhusmässan för elbilar.
”Vi står på kajen där och visar upp ett komplett system. En laddbox som laddar en elbil, med identifiering av användare, ett back end-system som kopplar upp laddaren och som kan ta betalt för laddningen. Alla andra visar fortfarande upp ett dumt skåp med ett eluttag på.”
Men hade ni ens testat systemet på riktiga elbilar innan ni åkte dit?
”Nej! Vi hade inga elbilar då. Men det kom några bilar till mässan som vi kunde testa på. Och allt funkade ju. Den första bilen vi laddade var en Mitsubishi i-MiEV där på kajen.”
Han säger det som en självklarhet men förstår hur det låter och skrattar högt. Det står också en nyfiken kille där på kajen i Almedalen. Han har åkt Europa runt och letat. Det är den projektansvarige på Jämtkraft som äntligen hittat det ingen annan tillverkare har fattat. Handslaget med honom visar sig bli avgörande.
Jämtkraft söker Vinnovapengar och 2010 bygger Chargestorm Nordens första smarta uppkopplade laddplatser utanför Jämtkrafts huvudkontor. Antalet påregistrerade elbilar i Sverige är fyra. Jämtkraft äger tre av dem. Men det väcker intresse och gamla kollegor börjar höra av sig. Istället för att ta in riskkapital bygger Chargestorm upp en konsultverksamhet med ingenjörer som finansierar produktutvecklingen av laddboxarna. Det lyfter. 2013 börjar de sälja det bakomliggande systemet, hjärnan och elektroniken, till andra tillverkare av elbilsladdare. Chargestorms laddare sitter alltså i skal med andra loggor på. Inom ett år sitter det i 80 procent av alla laddboxar på den Nordiska marknaden.
Var det smart?
”Det var ett smart sätt att få pengar i bolaget och växa. Vi hade bra marginal. 2014 hade vi fasat ut konsultdelen och helt styrt om till laddprodukterna. Vi byggde bolaget egenfinansierat, inga externa finansiärer, inga lån.”
Men det var nära. Vi backar ett år. De påbörjar en investeringsrunda med Industrifonden. Det är stort, nästan större än de klarar av. Företagsbesiktningen inför investeringen blir dyr och de bygger upp ett jättelager med produkter. Allt är klart, nästan. Men med två dagar kvar till julafton 2012 backar Industrifonden. Ridå. Skulder, fakturor och löner, det blir nattsvart för Patrik Lindergren. Han ringer deras affärscoach på LEAD, Gunilla Åberg. Hon kommer in som The Wolf i Pulp fiction. Med ett lugn sätter hon alla kalkyler i mellandagarna. Underleverantören av elektroniken köper tillbaka och hanterar lagret. De skär ner, tar konsultgig parallellt och Patrik Lindergren ger sig ut på en galen säljturné. De tar sig igenom krisen men ett år senare brinner det igen. På något sätt lyckas de ändå som Fågel Fenix resa sig ur askan. Och nu flyger de.
2017 finns det 30 000 laddstationer som innehåller Chargestorms system. Ägartrion bestämmer sig där och då, 2018 ska bli vårt år. Det finns tre saker på listan: växa, börsen eller sälja.
I början av 2018 ringer telefonen. Det är CTEK. Ett par intensiva månader av förhandlingar följer. Den 24:e april sitter Patrik Lindergren på kontoret på Hospitalsgatan i Norrköping tillsammans med ena kollegan. De väntar. Klockan är nio på kvällen. Nervöst. Den andra kollegan är hos CTEK i Stockholm på slutförhandling. Ett kort burr på telefonen. Patrik Lindergren tittar ner. ”Nu är det klart.”
En halvtimme senare beställer de in varsin drink på Restaurang Stadsvakten. De gjorde det. De lyckades sälja bolaget. Exit. Känslan? Glädje, overklighet, eufori och chock.
Fanns tanken på exit med när du startade bolaget?
”Såhär, jag startade inte bolaget för att det skulle vara ett generationsbolag. Även om jag har startat nya bolag nu så har jag ingen tanke på att de ska bli generationsbolag. Exit fanns alltid med. Men jag skulle aldrig gå in i något bara för att göra exit. Det är glädjen och resan som är drivkraften. Det handlar om att lyckas. Jag vet inte om jag kanske lägger extra vikt vid det men vi sålde ju bolaget, vi gjorde exit. Köparna fick chans att köpa bolaget. Men det var ju vi som lyckades.”
Det handlar om att få ett kvitto på det han gör. Eller fritt tolkat, kanske om något så grundläggande som bekräftelse. Det börjar gå att sätta fingret på Patrik Lindergren. Snabbheten, förkärleken till strukturer och system, behovet av svåra utmaningar. Han tvekar lite men kommer fram till att det inte är något att hymla om. För en vecka sedan fick han sin diagnos, ADHD.
”Det kanske förklarar varför min kreativitet och mitt driv alltid har legat på en annan nivå. När många pratar om att tänka utanför boxen, så har min tanke alltid varit, vilken box?”
Patrik Lindergren hade åtaganden kvar på CTEK till för ett halvår sedan. Vi pratar om livet efter exit. Han har bestämt sig för att nu bara göra sådant som är kul. Men han är ju en rastlös person, idéerna bubblar. Idag driver han tre bolag och är noga med att de ska vara lönsamma. Skillnaden är att nu behöver han ingen back up-plan. Han kan välja bort, behöver inte ta någon skit och är fri att göra vad han vill. Men samtidigt, Patrik Lindergren blir tyst en sekund. Han försvinner nästan iväg.
”Det är inte samma pirr i magen som förut. Och då skulle ju du kunna ställa frågan, saknar du det där pirret? Inte från risktagarperspektivet kanske men från att … det finns ju lite mindre spänning nu. Samtidigt är allting lite enklare.”
Vi stoppar där. Inte för att Patrik Lindergren slutar berätta, han är laddaren, stormen av energi. Men vi andra behöver ställa oss vid stolpen en stund.
