”Utan Linköping inget Netflix,” brukar det sägas om en av Robert Forchheimers största prestationer i karriären: utvecklingen av MPEG-algoritmen. Men det är bara en del av Roberts imponerande karriär. I över ett halvt sekel har Robert varit anställd vid Linköpings universitet där han forskat och undervisat. Utöver att han bidrog till den internationella standarden för bild- och ljudkomprimering var han också med och grundade Sectra. Robert är en stor inspirationskälla och han beskrivs som den tysta hjälten i bakgrunden hos LEADs medlemsbolag. Det är just därför vi en försommardag i början av juni får möjlighet att träffa Robert för att utforska hans karriärshistoria och drivkrafter.
Det är med pigga och bestämda steg som Robert Forchheimer anländer till vårt inbokade möte.
– Ursäkta att jag är sen, lunchen drog ut lite på tiden. Den var så trevlig, säger Robert och bjuder in oss med en varm hand till sitt rum på Linköpings universitet.
Inför mötet har vi fått höra goda lovord om Robert. Att han är godhjärtat och ödmjuk. Vi försöker att gå in i mötet med ett nollställt sinne, men allt gott vi fått höra om honom gör sig bekräftat bara en minut in. Det är en glad man vi träffar, som alltid ler och skrattar. Kanske är det en bra energi från sin trevliga lunch, eller så är det ett gott humör inför den kommande sommaren. Eller så är han bara sådan som person.
Vi hinner inte ens starta intervjun med att ställa en fråga innan han berättar hur allting startade.
– Jag kan inte säga att jag har suttit i exakt samma rum i 50 år, men jag har onekligen spenderat 50 år i samma byggnad, är det första Robert säger när inspelningen är igång.
Sedan berättar Robert oavbrutet om sin karriär. Och vi kan inte annat än att dras med i hans otroliga historia. Det blir tydligt att hans roll som en av grundarna till MPEG inte var av någon slump, men däremot är det fascinerande hur slumpen, tillsammans med en skicklig handledare, kan sätta riktning för ett liv präglat av akademin.
Del 1
Del 1
Från KTH till Linköping
“Som stockholmare visste jag inte var Linköping låg. Jag förstod att man ska åka på någonting som heter E4:an.”
Roberts karriär tog sin början för över 50 år sedan vid Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) i Stockholm, där han utbildade sig inom telekommunikation genom Elektroprogrammet. Redan då var han fascinerad av möjligheterna med bilder och funderade på om man kunde skicka bilder digitalt. Vid den tiden, början av 70-talet, fanns det bara faxmaskiner för att skicka bilder, och dessa var i huvudsak analoga, även om digitala faxmaskiner började komma. Han förklarar att tv-systemet var helt analogt fram till 90-talet, innan det digitaliserades. Redan som ung hade Robert en stark tro på att digitalteknik skulle bli stort.
– Jag var ung och öppen för nya idéer, säger han.
Det var också på KTH som Robert och Ingemar Ingemarsson träffades. Då var Ingemar hans exjobbshandledare. Nu är Ingemar en ledstjärna och en centralfigur i Roberts liv.
Det var år 1969 som Tekniska högskolan vid Linköpings universitet startade upp civilingenjörsutbildning i maskinteknik, industriell ekonomi samt teknisk fysik och elektroteknik.
– Ingemar fick en tjänst där och han behövde folk som skulle hjälpa till att undervisa. Han gick ut i exjobbslabbet och sa, ”du och du och du”. Jag råkade vara där helt enkelt. ”Följ med mig till Linköping,” sa Ingemar. ”Får vi göra klart våra exjobb?” frågade jag. ”Ja, ja, ja. Följ med bara,” avslutade Ingemar.
Linköping var en obekant plats för en stockholmare, och Roberts resa dit var fylld med förvirring över vägar och riktningar. När han först fick veta att han skulle till Linköping, hade han knappt någon aning om var det låg.
– Som stockholmare visste jag inte var Linköping låg, säger han med ett skratt. Jag förstod att man ska åka på någonting som heter E4:an. Jag körde söderut och passerade Södertälje, men Linköping dök inte upp. Jag kom till Nyköping och fortfarande inget Linköping i sikte.
Robert visar bild på Ingemar Ingemarsson.
Det var innan GPS:ens tid, och Robert hade inte brytt sig om att skaffa en karta. I sin lilla Renault 4 började han bli riktigt orolig.
– Jag tänkte att jag kanske åkt åt fel håll, kanske skulle jag ha åkt norrut istället. Men precis när oron började sätta in på allvar, dök det upp en skylt efter Norrköping som visade vägen till Linköping. Det kändes lugnare då.
Väl framme möttes han av den östgötska slätten, något han aldrig tidigare upplevt.
– Det blåste väldigt mycket, säger han. Det var tidig vår, i mars, och kylan gjorde det hela värre. Det här är inte bra.
Men där, i det precis färdigbyggda B-huset, fick Robert sitt kontor av Ingemar. Han började läsa jobbannonser för att hitta något att göra, men Ingemar hade andra planer. Han presenterade vilken kurs Robert skulle undervisa i med start veckan därpå.
– Det var en kurs jag själv hade gått, och jag hade knappt klarat tentan.
Förutom de akademiska utmaningarna stod Robert inför en personlig utmaning: sin rädsla att tala inför publik. Den första lektionen inför en klass på 30 personer blev ett snabbt men intensivt botemedel mot scenskräcken.
– Jag minns tydligt hur jag ringde hem till mina föräldrar samma kväll och berättade att jag hade pratat inför en hel klass, något jag knappt trodde var möjligt, säger Robert och skrattar.
Del 2
Del 2
Ett brinnande intresse för digitala bilder
“Man får aldrig släppa doktoranderna helt lösa!”
Så började Roberts långa resa inom akademin. Tiden för att leta efter andra jobb rann snabbt iväg när undervisningen tog all Roberts tid. Han fann sig fast förankrad i den akademiska världen, en värld som kom att definiera hans karriär och liv.
– Under åren har jag sett universitetet växa och utvecklas, från en nystartad högskola till ett etablerat universitet. Jag har verkligen funnit mitt andra hem i denna miljö, i sällskap med studenter och kollegor som alla delar samma passion för kunskap och utbildning, säger Robert.
Efter det första året i Linköping var Robert redo att återvända till Stockholm. Hans bästa vän Anders hade fått jobb på Sveriges Radio och TV, medan deras gemensamma vän Rolf ville doktorera. Robert själv var inställd på att åka hem, trött på den påfrestande undervisningen. Och det blåste för mycket på den östgötska schlättan, tyckte Robert. Han skulle hem. Men Ingemar hade återigen smitt sina egna planer för Robert. Han kom in på Roberts kontor precis när han packade ihop sina saker och övertygade honom att stanna kvar och bli doktorand.
– Jag var skeptisk, men lockades av tanken på att få forska och undervisa mindre.
När han sedan började som doktorand för Ingemar, introducerade han Robert till sitt forskningsområde, datasäkerhet och kryptering. Det var en spännande och viktig disciplin, särskilt med bankernas och försäkringsbolagens ökande oro för datasäkerhet.
Framgångarna som de tre doktoranderna, med Ingemar i spetsen, ledde till att telefonen ringde konstant där företag ville få svar på sina frågor kring det här med datasäkerhet.
– Det blev så omfattande att vi till slut inte kunde utföra det under universitetets arbetstid. Då startade vi ett litet konsultbolag. Det kom att heta Sectra, säger Robert och flinar lite.
Robert spenderade ett år som Ingemars doktorand inom datasäkerhet, men hans hjärta låg fortfarande hos digitala bilder.
– Jag gick till Ingemar och förklarade att jag ville doktorera inom digitala bilder istället. Han stödde mig, men med en tydlig varning att jag inte kunde räkna med hans hjälp, då det inte var hans expertisområde. Jag accepterade utmaningen och fortsatte min resa inom akademin, berättar Robert nöjt.
Robert skiner även upp när han får berätta om varför hans hjärta låg hos digitala bilder.
– Jag minns hur jag som teknolog experimenterade med en gammal Philipsbandspelare för att spela in video. På den tiden fanns det inga videobandspelare för konsumenter, bara ljudbandspelare. Genom att öka hastigheten på bandspelaren kunde jag fånga de höga frekvenserna som krävdes för att spela in bilder. Trots de tekniska utmaningarna och det flimrande resultatet på min gamla TV, fascinerades jag av möjligheten att skapa och manipulera bilder på detta sätt.
Det var i mitten av 70-talet som Robert började sin forskning kring digitala bilder och dess möjligheter. Tekniken för att skicka digitala signaler över telefonnätet och radio började utvecklas, och hemdatorer började bli allt vanligare. Robert insåg att digitala bilder var på väg att bli en viktig del av vår teknologiska framtid, och han ville vara en del av den utvecklingen. Men det var mycket annat på universitetet än forskning och avhandling som lockade Robert.
– Då upptäckte jag att när man har en handledare som inte själv arbetar inom mitt eget område är man helt frispelande. Så jag började ägna mig åt Lysator, den nya datorföreningen som hade bildats på universitetet. Vi utvecklade LYS-16 som blev en av de första persondatorerna. Jag hade jättekul helt enkelt.
Men så plötsligt en dag efter fem år fick Robert besök av Ingemar som berättar att man inte får vara doktorand i mer än sex år. Han ville veta vad Robert hade åstadkommit under sin doktorandtid. En artikel hade Robert skrivit, men en avhandling hade han inte ens påbörjat än.
– Det blev en läxa som jag fortfarande är tydlig med för mina egna doktorander. Man får aldrig släppa doktoranderna helt lösa. Då förstör man både för dem och för sig själv. Jag skrev min avhandling på ett halvår. Jag är inte särskilt stolt över den. Jag tillhörde den där första generationen som man bara ville ha ut, det fanns kanske inte så höga krav på oss då. Jag skulle inte ha godkänt den idag.
Del 3
Del 3
Post-doc i USA och sedan hem till Stockholm. Eller?
Robert hade varit hemma i ett par veckor när Ingemar ringer på telefonen från LiU och undrar var han är någonstans.
Robert skrev sin avhandling 1979 och fortsatte med en post-doc i Los Angeles. När han återvände till Sverige fick han en tjänst på KTH för att leda en grupp inom digitala bilder och handleda en doktorand, Staffan Ericsson, vilket var en spännande möjlighet för honom.
Tillsammans med sin fru och sin nyfödda dotter bodde de i Bollmora utanför Stockholm. Robert hade varit hemma i ett par veckor när Ingemar ringer på telefonen från LiU och undrar var han är någonstans.
– Jag förstod inte vad han menade. Jag hade tagit anställning på KTH och hade inga planer på att flytta tillbaka till Linköping. Men Ingemar säger: ”Jag har anställt två doktorander som du ska ta hand om”. Jag frågade om detta var något vi hade diskuterat innan. Då får jag svaret: ”Nej, jag har bara utgått ifrån att du kommer tillbaka”.
Robert diskuterade saken med sin fru, som jobbade på Ericsson. Lägligt nog hade Ericsson precis köpt upp Datasaab i Linköping och sökte folk till sin etablering i småstaden. De erbjöd att betala flyttkostnaderna, vilket gjorde beslutet enklare.
Efter att ha övervägt fördelarna, bestämde de sig för att flytta. Robert fortsatte att handleda sin doktorand, Staffan, på KTH på distans. Samtidigt började han bygga upp en ny forskargrupp i Linköping, som senare blev en egen avdelning med inriktning mot bildkodning.
År 2005 erbjuds Robert att få bli professor. Det var något som Robert initialt var tveksam till, då det skulle leda till ökat administrativt arbete och många extra möten. Mille Millnert, som var rektor då, gav Robert dispens från deltagande vid fakultetsmötena. Då sökte Robert.
Robert tillsammans med sin avdelning inom bildkodning.
– Jag behövde inte ens hålla en provföreläsning. Plötsligt fick jag ett besked att jag hade blivit professor. Idag skulle jag förmodligen ha misslyckats i konkurrensen, men det var väl inte lika tufft på den tiden, säger Robert med ett leende.
Del 4
Del 4
Att ta fram en internationell standard för MPEG-algoritmen
Under 80- och 90-talen genomgick TV-systemen en global digitalisering, och Robert spelade en central roll i denna transformation. För att göra det möjligt att spela upp film, ljud och visa bilder digitalt behövdes en effektiv metod som komprimerar videodata. Robert och hans team arbetade intensivt med att utveckla en sådan metod, den som kom att ligga till grund för MPEG-algoritmen.
– Vi var några hundra forskare internationellt som träffades var sjätte månad för att enas om en standard. Utan en gemensam standard skulle inte telekomindustrin investera i den nödvändiga tekniken. Det var avgörande att alla länder sände på samma sätt för att TV-apparaterna skulle kunna ta emot signalerna korrekt, berättar han.
Det som arbetades fram var hur redan existerade metoder för komprimering av stillbilder och rörelser i bilder kunde kombineras. Under 70-talet hade en del försök gjorts av andra forskare, men med otillfredställande resultat. Det var Roberts grupp på LiU, tillsammans med Staffan på KTH, som lyckades kombinera de två metoderna. Det var delvis tack vare en realtidshårddisk, som hade utvecklats vid LiU, som var 300 MB stor. Den möjliggjorde en uppspelning av en 30-sekundersfilm som gav en ”turn-around”-tid på cirka en timme per simulering.
– Det var en spännande tid. Vi skickade våra doktorander till mötena för att visa upp våra simuleringar, och sedan valde vi det bästa att arbeta vidare med. 1984 demonstrerade vi vår hybridkodare som den kom att kallas, och bara ett år senare blev metoden den starkaste kandidaten att ligga till grund för arbetet mot en internationell standard.
Efter år av arbete nådde forskningen fram till MPEG-standarden år 1990, vilket revolutionerade produktionen av digitala TV-apparater. I samma process övergick TV-apparaterna från 4:5-formatet till det bredare 16:9-formatet, inspirerat av filmindustrins motsvarande format.
Det politiska spelet var också en del av processen. Många internationella företag var delaktiga i processen, tillsammans med akademiker. Bland andra Microsoft och Intel, men även filmindustrins Dolby. Dolby, som hade monopol på ljudsystem till filmer, var oroade över att förlora sin position.
– De blev uppbackade av en amerikansk lobbyist som ville skydda amerikanska företagsintressen. Vi tvingades standardisera Dolbys ljudsystem som ett alternativ, trots att MPEG-gruppen hade utvecklat en egen teknik. Jag tror det var väldigt viktigt för mig och för våra doktorander att få vistas i en sådan miljö. Att se att det inte bara är teknik som kan vara avgörande.
När dotcom-krisen slog till runt 2001, påverkades också forskningen negativt.
– Många bolag tappade finansiering, och forskningsmedlen förnyades inte. Min forskningsgrupp levde på andra avdelningars pengar och det var en period där jag kände att jag var en belastning för institutionen. Jag såg till att mina doktorander kom ut snabbt för att dra ner kostnaderna och gruppen reducerades till som minst fem personer som undervisade heltid. Det redde upp sig så småningom och vi hittade nya forskningsområden.
Det var Roberts storhetstid gällande bildkodning. Den kom och den gick.
– Jag hade tänkt arbeta med bildkodning tills jag gick i pension, men, så i mitten på 00-talet var det plötsligt klart. Utvecklingen gick i en rasande fart, och när industrin tog vid blev det tydligt att en liten akademisk forskargrupp inte längre kunde påverka eller följa med i allt som hände. Trots att området ständigt utvecklas och jag fortfarande bjuds in att tala på konferenser, valde jag att dra mig tillbaka från området. Det finns mycket som händer, men jag ser tillfredsställelsen i att ha bidragit. Även om jag har lagt det på hyllan så lever tekniken vidare och jag är stolt över vad vi åstadkommit.
Robert blev vinnaren av 2006 års Picture Coding Symposium i Kina.
Robert fortsatte att undervisa, starta kurser och ledde forskningsgrupper.
– Men en dag slutade lönen komma på kontot. Jag hade tydligen blivit pensionär.
Del 5
Del 5
Professor Emeritus: den skinande nya titeln
Efter 40 år av undervisning och banbrytande forskning var Robert långt ifrån att saka ner. Han arbetade på som vanligt och sommarsemestern närmade sig. Hösten var fullbokad då han fått ännu en doktorand, han var inbokad på två kurser och hade precis fått ett EU-projekt. Men plötsligt uteblev lönen.
– Jag ringde personalkontoret. Efter att jag lämnat mina uppgifter fick jag svaret att jag inte jobbar på LiU. Jag såg mig omkring i mitt arbetsrum och sa: ”Jo, det gör jag visst”. Det blev väldigt förvirrat. Till slut hittade de mig i systemet och jag fick veta att jag gått i pension och då får man ingen lön.
Med en fullbokad höst och inga tankar på att gå i pension kontaktade Robert ledningen. Med hjälp av dåvarande rektor Helen Dannetun fick Robert höra om en ny titel.
– Professor Emeritus, finns det något som heter. Det låter bra, nästan som att man kommer upp ett par pinnhål. Vad innebär det då? Jo, man får behålla allt man sysslar med, men man får ingen lön. Men jag får undervisa och forska hur mycket jag vill.
Även om det löste sig var skiftet en period som Robert upplevde jobbig. Hans liv är starkt förknippad med miljön kring universitetet.
– Jag förstod någonstans att det var dags att påbörja ett nytt kapitel, men jag ville inte. Det är skillnad om man har ett sidointresse som man kan gå över till vid pension. Ingemar exempelvis, han gick på dagen för han såg fram emot att ta hand om sitt hus i Skåne och ägna sig åt barnbarn och fritidsintressen. Mitt intresse får jag utlopp för i mitt arbete på universitetet. Passerkorten på LiU går ut med jämna mellanrum. Varje gång det händer tror jag att de stängt ute mig. Jag klarar inte ens av att tänka på hur det skulle bli om jag inte fick vara kvar här.
Att få vara kvar på Linköpings universitet är Robert tacksam för. Det finns mycket spännande kvar att göra. Framför allt finns det mycket driv och energi kvar. Och åldrandet ser han som ett psykologiskt fenomen.
– Det finns naturligtvis biologiska hinder, men om man, i min ålder, föreställer sig att man har 50 år till att leva så blir man pigg på att fortsätta utvecklas. Min gamla faster klagade över sitt dåliga köksgolv när hon var i 70-årsåldern. Hon menade att det inte fanns någon anledning att renovera det då hon nog snart skulle dö. Jag kontrade med: ”Tänk om du har otur och blir 90? Ska du leva med ditt dåliga golv i 20 år till?”
Under en kort period försökte Robert vara pensionär.
– Hustrun föreslog att vi skulle till sommarstugan några veckor och ”bara koppla av”. Det gick bra de första dagarna, men sedan klättrade jag på väggarna. Det gick inte. Jag saknade studenterna och miljön.
Idag är Robert engagerad som bihandledare för en doktorand och skriver artiklar med kollegor. Han undervisar barnbarnen till sina första studenter och med sitt tankesätt om att undervisa i många år till kommer han att fortsätta inspirera generation efter generation.
– På senare år har studenter frågat hur länge jag ska undervisa. Jag brukar då svara att jag ska undervisa tills jag blir 120 år gammal. Efter det har jag inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra.
För Robert är Ingemar beviset på att det inte finns någon gräns för hur gammal man kan bli. Ingemar är tio år äldre och Robert beskriver honom som skarp och snabbtänkt. Trots att ett halvt sekel har passerat sedan KTH-tiden träffas de regelbundet och klurar på en utmaning tillsammans. Just nu utforskar de mysterierna kring hur hjärnan fungerar.
– Vi träffas varje månad och äter lunch. Jag har hört att vuxna ofta hamnar i barnrollen igen när de umgås med sina föräldrar. Föräldrarna tar på sig sin föräldraroll och det blir som förr. När Ingemar och jag träffas blir det lite så. Han var min doktorandhandledare och jag var hans första doktorand. Vi sitter vid bordet och jag frågar honom om råd, precis som om han fortfarande vore min handledare.
Del 6
Del 6
Den tysta hjälten i bakgrunden
Det är inte bara i den akademiska världen som Robert har tillfört med sitt skarpa intellekt och bidragit med sin förkärlek för problemlösning. Den tysta hjälten i bakgrunden, kallas han för i kretsarna på LEAD.
– Jag hjälper gärna till. Jag älskar att ta mig an problem och försöka lösa dem. Det spelar ingen roll inom vilket område, det kan vara ekonomiskt, juridiskt eller tekniskt.
Det är en ödmjuk Robert som berättar om sitt deltagande i de unga tech-bolagen som LEAD stöttar. Ödmjukheten kanske beror på att Robert själv inte ser sin hjälp som ett arbete, utan som något han ställer upp på av purt intresse.
– Jag avsäger mig delägarskap och vill inte formellt sitta i styrelser, men hjälper gärna till. Jag har märkt att folk är mer öppna och vågar ställa frågor och be om hjälp när jag berättar att jag ser detta som en del av min universitetsroll.
Roberts stora intresse ligger ju ändå i att undervisa och forska. Han har suttit i styrelser som har tagit upp mycket tid från universitetet. Men ett bolag som Robert inte kunde tacka nej till gällande en styrelsepost är LEADs alumnibolag Celluminova.
– På Celluminova såg jag möjligheten att lära mig något nytt. Jag har alltid tyckt att det läggs för mycket tid och energi på att nystartade bolag ska börja sin kommersiella bana med att leta efter finansiärer. Nej, det ska man inte göra. Man ska leta efter en betalande kund som vill ha det man kan erbjuda. De bolag jag har byggt upp som har klarat sig bäst har följt detta mönster. Men med Celluminova går det inte att få en betalande kund på många år framöver då bolaget verkar inom det medicinska området. Det tar lång tid från ett forskningsresultat till att få sälja produkten på en marknad. Ett sådant bolag måste ha finansiärer. Jag tog mig an uppdraget för att lära mig hur sådant går till.
Robert är på en lärande resa med Celluminova. Han vill ta reda på om hans hjärtefråga stämmer eller om han kan bli motbevisad. Med en tidsram på ungefär åtta år till färdig produkt undrar han om det är möjligt att engagera affärsänglar och investerare under så lång tid.
– Vad händer om man nästan är i mål, men fas två-studien misslyckas? Då måste hela projektet läggas ner. Vad säger man till alla människor man har lockat in i detta? Är det ens möjligt att stå rakryggad och säga att det inte blev något av det? Undrar Robert. Han fortsätter leendes: Det ska bli intressant!
Robert kommer att sitta kvar i styrelsen på Celluminova tills han får svaret. Under tiden, och fortsättningsvis, kommer Robert fortsätta att hjälpa till i innovativa startups. För att lösa problem. Och då och då, förhoppningsvis även få en lärdom på köpet.
Del 7
Del 7
Tack, Robert Forchheimer
Det har gått två timmar sedan vi hälsade på Robert i korridoren utanför hans rum. På två timmar har vi följt med på en 50 år lång resa som har präglats av både välgrundade val och slumpen. Om en handledare som såg potential hos en ung doktorand med en passion. Vi har följt med den unga doktorandens karriär ända till Professor Emeritus-titeln. Under resans gång har han hittat kärleken och sett sina barn och barnbarn växa och utvecklas – i takt med Linköpings universitet.
Med en strävan efter problemlösning, sitt skarpa sinne och med sin ödmjuka personlighet är det ingen slump att Robert inte bara fått förtroendet att undervisa generation efter generation. Det är också bevis på varför han är inspirationskällan hos både forskare, studenter och entreprenörer.
Det är med en känsla av tacksamhet som vi lämnar Roberts kontor i B-huset på Linköpings universitet. Inte minst att vi har blivit berikade med minst 90 år till på våra liv, utan att få lyssna på Roberts livsberättelse och sina drivkrafter är en oerhörd gåva.
Det sista vi tar med oss innan vi säger adjö är att Robert berättar om sin nästa utmaning: han vill förstå ChatGPT. Det starka bandet mellan Robert och Ingemar, deras outtröttliga strävan efter kunskap och deras förmåga att ständigt ta sig an nya utmaningar skiner igenom när Robert med glimten i ögat säger:
– ChatGPT kanske kan lära mig och Ingemar något om hur hjärnan fungerar.
