”Idén är bara en procent. 65 procent är timing och resten är flit och systematik. Och så måste du våga ta hjälp.” Det verkar som att Robert Kniola, 32 år, har facit för nu ska resultatet av rekordresan börsnoteras.
Wematter delar entré med Postens företagscenter i Linköping, en ganska trött byggnad, men två trappor upp ligger framtiden. Varför tillverka en hel serie fysiska objekt, lagerföra dem och sedan frakta till den som behöver dem?
Det första som möter besökare är en fyrhjulig motorcykel som hänger i vita plastkedjor. Bredvid ligger det mekaniska gripklor, stötdämpare och invecklade ringar av finmaskigt nät. De är alla 3D-printade i Wematters skrivare som förvandlar pulver av ricinfrön till detaljerade föremål. Skrivarna hyrs ut till företag över hela världen, ser ut som ett mattsvart kylskåp och levererar en av världens starkaste kvalitetsutskrifter i 3D.
Bygger sin första 3D-skrivare i lägenheten
Det är 2012 och Robert Kniola pluggar maskinteknik, design och produktutveckling på Linköpings universitet. Sista året vill han prova på annat och få in lite extra cash. Parallellt med studierna startar han eget, där bygger han hemsidor, producerar innehåll och fotar. Dessutom jobbar han extra hos olika IT-konsulter, det ger en inblick i hur high tech- och teknikbolag fungerar.
Efter studierna börjar han på Väderstad-Verken som plastkonstruktör. Det är design och att få göra komplexa komponenter som lockar. De har en enkel 3D-skrivare på kontoret och köper även in utskrifter från mer professionella maskiner.
–Jag tyckte att det var så häftigt så jag byggde en egen printer. Det var inte svårare än att googla mycket, gå med i olika forum och läsa på hur man gör och sen köpa del för del på AliExpress. Jag dygnade faktiskt när sista delen var hemma. På fredag kväll började jag bygga och på söndagen var den klar. Då skrev jag ut Yoda.
Viskleken öppnar en ny dörr
Nu blir två helt separata spår ett. Folk vet att han har en egen webb- och fotofirma. De vet också att han har byggt en egen 3D-skrivare. Ryktet går och på något sätt slås de två sakerna ihop i folks tankar. Det kommer en mejlförfrågan om en 3D-utskrift.
–Ok, jaja. Så … då skrev jag ut den. Sen kom nästa och nästa och nästa. Jag byggde lite olika system, så på lunchen på Väderstad-Verken gick jag igenom mejlen och satte på skrivaren från jobbet, den stod hemma. När jag kom hem var det färdigt, då stoppade jag utskriften i en låda och skickade samma kväll så kunden hade den nästa dag.
Det låter enkelt och som omedelbar succé men hälften av kvällarna möts han av en klump av smält plast som fastnat i skrivaren. Och det är fortfarande en pyttefirma, 3D-skrivaren står i garderoben. Men Robert Kniola har större planer än så.
Ett avgörande möte
På en after work pratar han med kompisen och teknikkonstruktören Henrik Lundgren om att bygga en ny printer, bättre, mer robust, och Henrik går igång. De ska modellera den i datorn. De behöver sitta tillsammans. Nu går det snabbt. De hittar en billig lokal. Skaffar whiteboard. Träffas två gånger i veckan, sedan varje kväll, sedan även på helgerna. Ett år håller de på så, vid sidan av jobbet, innan de inser att de måste välja.
–Det var då vi hittade LEAD, det var en företagsinkubator. Vi bestämde oss för att pitcha för coacherna där. Om dom tycker att det är en bra idé, så är det en kvalitetsstämpel. Vi var överens, blir vi antagna så säger vi upp oss.
Dagen efter mötet på LEAD håller Robert Kniola samma pitch för sin chef. Chefen blir chockad men säger ”Shit va kul, vi vill behålla dig här!”. Nä, det är hej då. De är antagna på LEAD.
I samma sekund går de från en civilingenjörslön till noll. Men nöd föder kreativitet och alla de som beställer 3D-utskrifter finns ju kvar. Samma kväll sätter Robert Kniola upp hemsidan 3D-akuten där kunder kan ladda upp modeller och beställa utskrifter. Ganska snart kan de också plocka ut lön och efter ett par månader behöver de vara fler. De köper in 3D-skrivare och intäkterna går till att utveckla deras egen maskin.
Cirkeln sluts
Allt rullar på, ändå är fokuset en egenutvecklad printer. På Väderstad-Verken såg Robert Kniola fördelarna med att ha en 3D-skrivare på plats. Varianten där en laser smälter pulver istället för att mata fram smält plasttråd är 3D-skrivarnas Formel 1. Men de laservarianter som finns på marknaden kostar tio miljoner och kräver industrilokaler och dedikerad personal. Drömmen är att vem som helst ska kunna hantera en lasermaskin som kan stå i kontorsmiljö och som företag kan hyra istället för att köpa in. 2021 sluts cirkeln. Innan dess har Robert och Henrik sett de stora aktörerna när de rekat på branschmässor. Nu är Wematter utställare på samma mässor.
–Den tillfredsställelsen är enorm. Nu står vi och visar hur det funkar och hur det ska gå till, egentligen. De andra är kvar men det har inte hänt någonting där. De gäspar och ser oss inte som ett hot, trots att kunderna svänger skarpt till vår monter och att det är tomt i deras.
Han ler nöjt, men det är välförtjänt. Robert Kniola har nått sin dröm. Wematter har nu ett 30-tal anställda och tillverkar sina egna 3D-skrivare. Alla skrivare är dessutom ”mammor” eftersom varje generation skriver ut delar till nästa generation.
Hur lyckades ni gå från idé till ett framgångsrikt bolag?
–Inom startup brukar man säga att idén är en procent, 65 procent är timing och resten är flit och systematik. Det gäller att vara uthållig. Du anar inte hur många gånger vi ville ge upp. Men eftersom vi var två peppade vi varandra, kom igen nu, vi jobbar lite mer, vi håller ut till nästa investeringsrunda, tills den kunden säger ja. Det var framgångsfaktorn, att inte ge upp. Själv hade det inte gått.
Robert Kniola tror att två eller tre är optimalt, är det fler kommer några stå lite bredvid och titta på. Han jämför en företagsidé med fröet i odling, det är så mycket mer som behövs för att det ska växa. Bolag behöver omsorg, pengar, kunder och personal. En entreprenör kan vara jätteduktig på programmering eller på att få med sig folk, men för att lyckas måste du våga erkänna att du inte är bäst på allt och ta hjälp. Bolaget måste ha en helhet.
Trots att han lever drömmen har han inte lutat sig tillbaka, tvärtom. Planen är att de ska tillverka sina maskiner på produktionslina i fabrik inom ett år. Om fem år är de 100 anställda, har sålt 1000 system och är störst i Europa.
Du har en annan roll nu, som VD, än när du startade. Hur är det?
–Ja, eller har jag det? Elon Musk är VD och han bestämmer ändå hur Teslas nästa bil ska se ut. Men det blir mer som att vara arkitekten än snickaren, och det är ju fortfarande en kreativ process. Det jobbigaste är när det går snett med personalen på något sätt. Men rollen som VD är som marshmallowexperimentet med barn – de får en marshmallow nu och kan äta den direkt, men väntar de fem minuter får de två. Belöningen kommer senare men är då dubbelt så stor. Det kanske tar två år att utveckla nästa produkt, men det är ett team som gör det och kunder är involverade, så när den väl är klar så är tillfredsställelsen mycket större.
För Robert Kniola kommer bekräftelsen när kunder uttrycker hur bra produkten är men också när folk tar anställning, det blir beviset på att bolaget är attraktivt och spännande. Han vill bygga ett monument, något att vara stolt över, ett legacy. Han vill kunna sitta där på verandan när han är pensionär och med knarrig röst säga ”Vi lyckades trots att ingen trodde på oss.” Han skrattar och funderar lite. Det andra är utmaningen i att få nyttja hela sitt register, att få prova på olika saker under lång tid, i nya sammanhang och miljöer.
Sedan går han vidare till nästa möte. Orädd, målmedveten och med en stark vilja att få saker att hända. Det är antagligen inte sista gången vi hör talas om Robert Kniola och hans Wematter.
